Varför är kaniner så många...?

Min lilla söndagsbiltur slutade i mord! Mord, I tell you! Eller... Mord borde det väl vara om jag (eller kofångaren på min bil) hade planerat det, men det hade jag faktiskt inte!

Det började gulligt och sött med att det skuttade harar lite överallt. Mest i dikena, men några riskerade livet när de sprang över vägen. Men varför...? Problemet var bara att en liten (läs STOR) hare lyckades träffa min kofångare och dog! Dog, I tell you! Jag blev inte bara rädd, utan jätterädd. Inte för haren (jag kommer att brinna i den eviga elden för detta), men för min bil! Min bil, I tell you! Min kofångare fick en spricka, men det går förhoppningsvis att laga på ett enkelt sätt.

Ni undrar kanske hur haren hade det efter han/hon hade fått möta sin skapare? Jo, den låg stilla (VÄLDIGT stilla) vid vägrenen. R.I.P., lilla hare!

Jag försöker intala mig att haren faktiskt ville dö, och att han/hon var på ett kamikaze-uppdrag? Min bil är faktiskt en mördarmaskin! En mördarmaskin, I tell you! Den har lyckats med konststycket att döda en näbbmus och två pippifåglar. Alltså, jag lovar! Det var faktiskt inte mitt fel, utan bilens eller djurens fel!

Efter harens tragiska död så såg jag bara harar ute i skogen. Hararna i de norrländska skogarna har garanterat walkie-talkies så de kan kommunicera med varandra, och så här lät de efter mordet på deras kompis Snurre Sprätt:
- Attention, hargänget! Var vaksam när ni ser en grön Fååård! Det är en mördarmaskin och dödar alla som kommer i närheten! Akta, akta!

Nu kommer i alla fall jag att undvika alla harar i all evighet, amen!

Bild: http://en.wikipedia.org/wiki/Hare

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ros i snö

Julbord i Byske

Lucia