A walk down memory lane... 24 mars, 2008
Sommaren 1997 var en väldigt speciell sommar för mig. Det var första gången jag åkte på Hultsfred och såg ett av mina favoritband - Soundtrack of Our Lives - spela. Vem kan glömma Hultsfred, speciellt om det är första besöket?
Några veckor efter Hultsfred låg jag hemma på altan och solade. Jag bör tillägga att jag inte har blivit begåvad med allt för mycket pigment, så jag har alltid fått vara försiktig med solandet. Men människan behöver sol för att må bra, och jag ville se lite light-brun ut. Jag lyssnade på Soundtrack of Our Lives och läste tidningar. Det enda som saknades var ju en strand, men hey, det kompenserade jag genom att spruta vatten på mig själv då och då. Jag är inte den som är den.
Jag hade försökt ringa någonstans, men det var konstant upptaget. Smart nog hade jag använt mig av funktionen att när det blev ledigt skulle mitt samtal kopplas vidare och när det väl hände skulle min telefon magiskt börja ringa och när jag väl hade tagit upp luren skulle det ringa till det nummer jag ville ringa. Long story... Nåväl, jag låg och väntade på att telefonen skulle ringa. Låten "Confrontation Camp" med Soundtrack of Our Lives spelades. Telefonen ringde och jag sprang upp. Golvet i köket var halt, och eftersom jag var barfota borde jag ha tänkt på att jag lätt kunde ha ramlat, men icke... Jag sprang och hann inte stanna utan jag gled rakt in i telefonbordet. Detta telefonbord bestod av flera glashyllor samt en glasdörr. Mitt knä perforerade glasdörren, och en av glashyllorna perforerade mitt knä. Jag hade hamnat på golvet, och såg chockat på mitt knä. Det gjorde inte ont, men blodet flödade. Jag skrek hysteriskt på min mamma som var ute i trädgården och fixade. Det gick inte allt för bra eftersom "Confrontation Camp" fortfarande spelades på stereon som jag hade utomhus. Till slut kom hon. Hon tittade på mitt knä och frågade:
- Vill du ha ett plåster?
VA? En kommentar som är väldig typisk för min mamma. Hon försökte väl låta postiv, men på mitt högra knä hade jag ett jack som var drygt 5 cm och det blödde kraftigt. Dessutom var det glassplitter i såret. Det kändes allt utom positivt bör jag tillägga.
Vi tog oss iväg till läkarmottagningen. Fantastiskt nog kunde jag stödja mig på benet. När AT-läkaren som tog emot mig undersökte mitt knä lät det väldigt bra. Det verkade inte vara några komplikationer, utan det skulle gå bra att bara sy igen. En sköterska gav mig smärtstillande sprutor och AT-läkaren plockade glassplitter ur såret. Efter en stund kände jag direkt av att något inte riktigt stod rätt till. AT-läkaren hade börjat titta extra noga på jacket, och till slut lämnade hon rummet för att hämta en annan läkare. När den läkaren kom konstaterades det att en del av knäleden (om jag inte minns fel) hade gått av och jag skulle remitteras till sjukhuset i Piteå. Jag blev mycket olycklig, eftersom jag skulle åka och fjällvandra i början av augusti. Detta innebar mest troligen att jag inte skulle kunna fjällvandra. F**k a duck!
Väl på sjukhuset fick jag beskedet att de skulle operera mitt knä, och jag skulle gå på kryckor i tre veckor. Jag hade faktiskt inte gråtit över knäet, men när jag fick veta hur länge jag skulle gå på kryckor rann tårarna. Min fjällvandring var nu inte längre genomförbar. Operationen var inte farlig, och tog inte så lång tid. Efteråt skulle jag bli gipsad, från rumpan ned till foten. Benet skulle alltså vara helt fixerat. Sköterskan som gipsade mig hade "fantastisk" humor. Jag hade fortfarande på mig min bikini under den där fula patientlinnet (vad kallas utstyrseln egentligen?) och jag låg på magen medan sköterskan gipsade mig. Han såg att jag hade på mig bikini och sa:
- Det är ju fortfarande soligt, så du behöver ju inte ta på dig dina kläder.
Hm... Tror ni att jag kunde ha stämt honom för sexuella trakasserier? Jag upplevde inte det s.k. skämtet som roligt, utan jag ville bara hälla gipset över honom.
Kontentan av allt är att "Confrontation Camp" + sommaren 1997 innebär en del sol, en del bikini samt en hel del smärta för min del.
Akta er för att sola - det kan vara livsfarligt! På alla sätt och vis.
Några veckor efter Hultsfred låg jag hemma på altan och solade. Jag bör tillägga att jag inte har blivit begåvad med allt för mycket pigment, så jag har alltid fått vara försiktig med solandet. Men människan behöver sol för att må bra, och jag ville se lite light-brun ut. Jag lyssnade på Soundtrack of Our Lives och läste tidningar. Det enda som saknades var ju en strand, men hey, det kompenserade jag genom att spruta vatten på mig själv då och då. Jag är inte den som är den.
Jag hade försökt ringa någonstans, men det var konstant upptaget. Smart nog hade jag använt mig av funktionen att när det blev ledigt skulle mitt samtal kopplas vidare och när det väl hände skulle min telefon magiskt börja ringa och när jag väl hade tagit upp luren skulle det ringa till det nummer jag ville ringa. Long story... Nåväl, jag låg och väntade på att telefonen skulle ringa. Låten "Confrontation Camp" med Soundtrack of Our Lives spelades. Telefonen ringde och jag sprang upp. Golvet i köket var halt, och eftersom jag var barfota borde jag ha tänkt på att jag lätt kunde ha ramlat, men icke... Jag sprang och hann inte stanna utan jag gled rakt in i telefonbordet. Detta telefonbord bestod av flera glashyllor samt en glasdörr. Mitt knä perforerade glasdörren, och en av glashyllorna perforerade mitt knä. Jag hade hamnat på golvet, och såg chockat på mitt knä. Det gjorde inte ont, men blodet flödade. Jag skrek hysteriskt på min mamma som var ute i trädgården och fixade. Det gick inte allt för bra eftersom "Confrontation Camp" fortfarande spelades på stereon som jag hade utomhus. Till slut kom hon. Hon tittade på mitt knä och frågade:
- Vill du ha ett plåster?
VA? En kommentar som är väldig typisk för min mamma. Hon försökte väl låta postiv, men på mitt högra knä hade jag ett jack som var drygt 5 cm och det blödde kraftigt. Dessutom var det glassplitter i såret. Det kändes allt utom positivt bör jag tillägga.
Vi tog oss iväg till läkarmottagningen. Fantastiskt nog kunde jag stödja mig på benet. När AT-läkaren som tog emot mig undersökte mitt knä lät det väldigt bra. Det verkade inte vara några komplikationer, utan det skulle gå bra att bara sy igen. En sköterska gav mig smärtstillande sprutor och AT-läkaren plockade glassplitter ur såret. Efter en stund kände jag direkt av att något inte riktigt stod rätt till. AT-läkaren hade börjat titta extra noga på jacket, och till slut lämnade hon rummet för att hämta en annan läkare. När den läkaren kom konstaterades det att en del av knäleden (om jag inte minns fel) hade gått av och jag skulle remitteras till sjukhuset i Piteå. Jag blev mycket olycklig, eftersom jag skulle åka och fjällvandra i början av augusti. Detta innebar mest troligen att jag inte skulle kunna fjällvandra. F**k a duck!
Väl på sjukhuset fick jag beskedet att de skulle operera mitt knä, och jag skulle gå på kryckor i tre veckor. Jag hade faktiskt inte gråtit över knäet, men när jag fick veta hur länge jag skulle gå på kryckor rann tårarna. Min fjällvandring var nu inte längre genomförbar. Operationen var inte farlig, och tog inte så lång tid. Efteråt skulle jag bli gipsad, från rumpan ned till foten. Benet skulle alltså vara helt fixerat. Sköterskan som gipsade mig hade "fantastisk" humor. Jag hade fortfarande på mig min bikini under den där fula patientlinnet (vad kallas utstyrseln egentligen?) och jag låg på magen medan sköterskan gipsade mig. Han såg att jag hade på mig bikini och sa:
- Det är ju fortfarande soligt, så du behöver ju inte ta på dig dina kläder.
Hm... Tror ni att jag kunde ha stämt honom för sexuella trakasserier? Jag upplevde inte det s.k. skämtet som roligt, utan jag ville bara hälla gipset över honom.
Kontentan av allt är att "Confrontation Camp" + sommaren 1997 innebär en del sol, en del bikini samt en hel del smärta för min del.
Akta er för att sola - det kan vara livsfarligt! På alla sätt och vis.
Kommentarer